SKAFFERI

Jag ska försöka göra en lång historia kort

2006-03-27T20:13:00.000+02:00

Efter att jag en onsdagskväll i februari till sist lyckades knäcka lösenordet till den här bloggens besökräknare (*The Hepburns*) har jag beklagligtvis fått följa en trist utveckling. Jag ska dela med mig av mitt granskande och för att göra det så pedagogiskt som möjligt har jag valt att stycka upp det i två olika faser - den goda tiden och den dåliga tiden.

Jag börjar med Fas 1 - den goda tiden. I början när jag kikade på och utvärderade antalet dagliga besökare på Skafferi så låg antalet besökare på cirka 395-400 per dag. Ibland nästan 500. Jag måste erkänna att jag hatar statistik, men jag blev i högsta grad inspirerad av den goda sifferskörden och började skissa på möjliga ämnen och ett tufft namn till en egen blogg. Mina planer var inriktade på en succéblogg med fint tempo och god känsla för vår samtid. Men jag fick en släng av undermålig självaktning, la alla idér åt sidan och började plugga Socialantropologi istället.

Fas 2, den dåliga tiden - I mars har Skafferi uppdaterats mer sällan, vilket beror på att Stefan har börjat jobba på en förskola (där min syster Hanna K jobbar). Enligt tillförlitliga källor har han av den anledningen inte orkat eller haft tid att pyssla med Skafferi. Jag förstår givetvis hur hans situation ser ut, men jag kunde trots det inte känna något annat än oro och stress när jag började summera den första delen av mars månads siffror. Jag vet att ingen kommer tro mig, men antalet läsare i första delen av mars hade decimerats med 79%. När jag till sist insåg att slutsiffrorna av mitt adderande i Excel gav ett mycket oroväckande uttryck kastade jag mig direkt ut på olika forum på internet för att hitta Stefan och uppmana honom till att uppdatera Skafferi. Jag ville läsa mer av hans inlägg och jag ville ha bättre siffror! Som gensvar på min uppmaning fick jag ett överraskande: "du kan få skriva om du vill". Jag tackade givetvis ja, men jag ångrade det ganska snabbt. Jag är alldeles för taktlös, slänger mig med alldeles för klumpiga uttryck och är intellektuellt alldeles för svag för att lyckas roa den här bloggens skarpsinniga läsarkrets. Det är inte första gången jag sabbar andras bloggverksamheter med taffliga utspel.

Jag gjorde därför klart för mig själv att jag inte skulle göra några personliga angrepp på Skafferi eller uttnyttja min vikarietjänst till min egen fördel. Skafferi är Stefans blogg och SKA därför handla om honom på något sätt, i någon aspekt. För att göra det enkelt för mig tog jag kontakt med en gammal vän som heter Viktor Almqvist.

<<<Viktor!

Han är sedan många många år tillbaka en flitig profil i Göteborgs uteliv och genom åren en oförtröttlig läsare av Stefans kreativa alster. Jag träffade Viktor på den polska resturangen Krakow i centrala Göteborg över några glas Leffe och en bunt med Benno-tidningar. Samtalet började.

Berätta om när du pratade med Stefan för första gången. Jag vill höra din historia en gång till.
- Jag var bara 16 år då och gjorde min första solotrip till Stockholm och fick sova hos en släkting i Nacka. Jag var där i första hand för att kolla på Pavement på Fryshuset och hade lösa planer på att försöka komma in på Tantogården på Bennos popfest med Harvey Williams, Waltz for Debbie och Cinnamon. Jag började prata med Stefan på Tantogården för han var chefredaktör på Benno. Benno var det bästa jag visste och jag tror att jag än idag kan säga att Benno är det bästa som någonsin hänt mig. Stefan såg direkt att jag var minderårig, men istället för att slänga ut mig köpte han ut mängder av öl åt mig. På den vägen är det.

Åh, underbart! När jag var sexton år var min langare en kille i min klass som hade gått om tre år på gymnasiet. Vad var det med Benno som gjorde dig så lättsamt fascinerad?
- Det mest fascinerande var att de kände till en massa band och skivbolag som jag aldrig hört talas om. Jag kunde inte förstå hur de bar sig åt, men jag fattade senare att de använde sig av internet. Nästa sak som fascinerade mig med dem var att de släppte egna sjuor och de skrev artiklar om hur lätt det är att göra det själv. Det jag är allra mest tacksam för är att de introducerade mig för My Favorite. Benno Radio var också en helt fantastisk grej. Det är nog det jag saknar mest med Benno. Det var innan Napster och all sånt skit. Benno Topics var ett härligt tidsfördriv.

Jag blommade ut mycket senare än dig. Jag missade nog varenda Benno Topics-diskussion och började nog inte läsa Benno förs det bara var månader innan de skulle lägga ner tidningen. Jag var dessutom för ung för att komma in på Benno-festerna. Men så här i efterhand tyckte jag att det var fint och tappert att det fanns människor som vågade kritisera tidningen Pop. Och som dessutom gjorde det på ett smart sätt.
- Ja, det var en jävla befrielse att läsa Benno. Så skönt att bara ge de gubbarna fingret. Benno var rolig, smart, inspirerande och snygg. Precis som Stefan.

Vilken Stefan gillar du bäst? Gospel!-Stefan, Lystring-Stefan, Jet Set Junta-Stefan, Benno-Stefan, Digfi-Stefan, Friendly Noise-Stefan eller Skafferi-Stefan?
- Jag tycker det är samma Stefan rakt igenom där. Det finns en kontinuitet mellan alla hans projekt. Han står för samma ideal fortfarande, som jag förstår det. Men självklart skulle jag ju svara Benno-Stefan, för det kallar jag honom fortfarande.

För ett par veckor sedan drömde du om Stefan. Vad tror du drömmen bar på för innebörd och mening?
- Just det. Drömmen publicerade jag i kommentarerna till hans anti-Lokko-artikel på Skafferibloggen. Drömmen gick i princip ut på att jag gick runt i en kombinerad hund- och skivaffär i en grotta och fick beskedet att Stefan hade avlidit. Jag mådde riktigt dåligt när jag vaknade och var tvungen att ringa Benno-Per. Men som tur var hade Stefan överlevt natten. Jag har fatiskt ingen aning om vad drömmen innebar, men jag är väldigt glad att han lever. Kanske betydde drömmen att jag saknar Benno.

Jag brukar också drömma om saker som har gått förlorat i mitt liv och ibland lämnar det obehagliga känslor efter sig som får en att känna sig obekväm många timmar efter åt... skitsamma, hjälp mig, säg något...!
- Det ryktades för ett tag sedan att Stefan skulle flytta hit till Göteborg, men det sket sig. Tänk vad härligt det hade varit att sitta och dricka vin med honom i Hagaparken i vår. Jag tror han skulle kunna fylla en viktig funktion i Göteborg. Han borde flytta hit och starta upp nåt.

När jag vill att någon som jag bryr mig om ska flytta till Göteborg brukar jag dra igång omfattande kampanjer där jag blandar in massa folk och ljuger om hur underbart allt är hela tiden här på västkusten. Men det känns som att det inte har varit värt att dra igång en sådan kampanj för Stefan, dels för att jag tror att han trivs alldeles utmärkt där uppe och dels för att han faktiskt har bott några år i Göteborg och antagligen därför vet att det inte riktigt är som att leva i en ständig semesterdröm 24 timmar om dygnet. Men om vi lekte med tanken på att han flyttade ner till Göteborg, vilken funktion tror du Stefan skulle fylla i den här staden då?
- Dels en social funktion. Det finns ingen egentlig motsvarighet till Stefan här i Göteborg. Han skulle också fylla en funktion som arrangör av härliga popkvällar. Vem ska annars arrangera Mr Wright-spelningar här? Göteborg är mycket bättre än Stockholm helt klart, men jag skulle uppskatta lite mer av Stefans syn på pop här. Service kukade till mycket här.

"Service kukade till mycket här"???
- Förr fanns det flera intelligenta klubbar och tidningar osv här. Razorblades, Starke och annat. När Service kom och tog över blev det fult att stå för popens ideal och popens känslighet. Kälkborgarna Service blev normen och folk ville plötsligt bli trendängsliga och ville följa flocken för att vara accepterade.

Jag bodde inte här innan "Service" så det vore orättvist om jag försökte hitta någon slags skillnad mellan då och nu. Men jag tycker emellertid att det är roligt att Service finns i Göteborg och jag skulle känna en slags tomhet om det lade ner sin grej. Folk i den här staden verkar hitta så mycket energi i att inte gilla dem och tvärtom och jag tror någonstans att det borde ha lett till en mer hälsosam kreativ miljö och ett tillstånd med mer öppet hat och kärlek. Eller så reagerar tyvärr alla som jag, blir väldigt oproduktiva på grund av osäkerhet. Popens känslighet = The Embassy.
- Vilka släppte Embassy först? Stefan eller Service? Jag tror du vet svaret.

Jag tror det var Dolores...
- Svaret är: "Benno presents vol. 6: Panorama"!

Jag borde veta sånt här, Embassy är ju mitt favoritband. Stress... När jag pratar om Service tänker jag framförallt på den klubben och så.

Ska vi prata om Stefan igen?
- Absolut!

Kan du någon rolig anekdot om honom?
- En gång somnade han på en hållplats och då började någon idiot rota i hans fickor. Då började Stefan skrika vilt och tjuven sprang iväg utan byte. Jag tycker det är roligt för jag har svårt att föreställa mig Stefan skrika.

En gång spelade han skivor på Bonden bar i Stockholm och när personalen bad honom att sänka volymen när han spelade Field Mices "Sensitive" så höjde han istället volymen och blev utslängd. Jag såg det inte själv och jag minns inte var jag har hört det ifrån, så jag kan inte bedömma sanningshalten i den anekdoten.
- Fan vad grymt. Det är ganska roligt. Benno-Per är också en hejare på att bli utslängd från klubbar av rätt anledningar, alltså roliga och harmlösa anledningar.

Vad tror du Stefan har i kylskåpet?
- Kaviar, Kalles. Jag tror han gillar knäckebröd.

I skafferit då?
- Kanske knäckebröd. Ja har ju sovit över hos Stefan ett antal gånger i Stockholm, men det var så länge sen.

Hur såg det ut hemma hos honom?
- Första gången jag var hemma hos honom har jag bara vaga minnen av. Det var i samband med Benno-Awards tror jag. Men jag var uppe en gång när han bodde tillsammans med Mattias Holmberg i Flemingsberg. Då fick jag sova i Mattias säng. Det såg ganska normalt ut. Mycket skivor.

Det var modigt av dig lägga dig i Mattias säng. Folk har ju blivit mördade för mindre. Vet han om att du har sovit i hans säng?
- Ja, han kom hem på morgonen och såg förvånad ut. Han hade härligt gröna påslakan.

Vi avslutade samtalet och gick långsamt ner för backen mot Vasa Viktoria-gatans spårvagnshållsplats. Efter några minuters tystnad sa Viktor: "fan vad jag skulle behöva Stefan i mitt liv". Jag tittade några sekunder mot månen, klappade Viktor på axeln och sa: "jag kan inget annat än hålla med".

Joel Karlsson

Säsongspremiär för Digfi:Mix

2006-02-25T22:58:00.000+01:00

Nästa lördag, den 4 mars, är det säsongspremiär för Digfi:Mix. Live: Max Tundra (England) + Erik de Vahl (Göteborg) + Rigas (Stockholm). DJs: jag, Lars Jämtelid, Anton Gustavsson, Olof Rundcrantz, Angelica Butura osv. På Stacken/Nalen, David bagares gata 17, Stockholm, kl 20-02, ålder: 18, inträde: 80 kr. Varmt välkomna, det kommer bli en bra kväll!

Band som spelat på Digfi:Mix tidigare, sedan starten oktober 2004: Kalle J, Milky, Flow Flux Clan, Kocky, The Honeydrips, The Radio Dept., Most Valuable Players, Dwayne Sodahberk, Nicolas Makelberge, The Montgolfier Brothers, Differnet, Kissing Mirrors, Montt Mardie, Hypo, The Embassy, The Field, Komatrohn, Paddington DC, Mont Ventoux, Ola K... Inte alls illa.

Invisible Jukebox

2006-02-20T09:21:00.000+01:00

Nattligt msn-samtal med Per som förvandlades till en genomgång av en blandskiva jag spelade in till honom när han fyllde år i januari. En del snack om annat är censurerat. Tänk er gärna lite smileys här och där, arga, glada och sneda gubbar. Konserten som omnämns är Kissing Mirrors i Götet för några dagar sedan.

stefan säger:
hej
Per säger:
läget?
stefan säger:
det är ok
stefan säger:
Per säger:
såg att movieland var med, så du gillade den?
stefan säger:
ja, den var bra, men inte fantastisk, tycker jag
Per säger:
det är nåt med den som tilltalar mig extremt mycket, men vet inte riktigt vad. antagligen att sångerskan låter som andrea i refrängen
Per säger:
både jag och mathias har lyssnat i timmar i sträck på den
stefan säger:
jag har ju bränt den där blandskivan nu, så ska lyssna in mig på riktigt
Per säger:
vad har du sysslat med idag då?
stefan säger:
kom hem från marie vid fyra
stefan säger:
sen har jag mest fördrivit tid vid datorn
Per säger:
ungefär som jag, förutom att jag var och fikade en sväng med roger och tommie en sväng

stefan säger:
vad gillar du skallberget?
Per säger:
har faktiskt bara hört den en gång! jag hittade din samling och spelade den i bussen till götet, men jag har inte lyssnat på den mer sen dess. kan sätta på den nu och lämna rapport
stefan säger:
gör det
Per säger:
hmm, rent musikaliskt gillar jag nog den men texten känns lite för juvenil. ungefär som den som moodyson skrev åt magnus carlsson
stefan säger:
det vet jag inte vilken det är
stefan säger:
jag gillar den!
Per säger:
vilka är skallberget då?
stefan säger:
det har nåt med kalle j att göra

Per säger:
nu tar jag skivan från början så kan jag lämna rapport låt för låt
stefan säger:
jag kommer knappt ihåg vad jag spelade in...
Per säger:
nu är det hypno love
stefan säger:
den tror jag inte du kommer gilla
Per säger:
haha, nja den är väl ok. det är ju mer disco än techno iaf
stefan säger:
låter "modern"
Per säger:
ja, men den funkar. inget jag skulle köpa dock

stefan säger:
vad är nästa låt?
Per säger:
auton. den har jag hört förut! gillar den mer efter några lyssningar
stefan säger:
den är med på aystgh
Per säger:
i know
stefan säger:
den låter inte så modern

Per säger:
den är trevlig, men jag skippar till nästa istället. nu är det australiensk indie
stefan säger:
blandat med lite finländsk sisu
Per säger:
är det så?
stefan säger:
är det inte architecture in helsinki?
Per säger:
jo
Per säger:
är det finnar i bandet?
Per säger:
eller menar du bara namnet?
stefan säger:
bara namnet
Per säger:
helt ok, ganska snällt. synd på generna bara.
Per säger:
blåset var fint!
stefan säger:
ja, visst är det
stefan säger:
det är aboriginer som blåser
Per säger:
haha

Per säger:
nu blev det hårdrock
Per säger:
intastella
Per säger:
låter som st etienne
stefan säger:
instastella var en sen upptäckt, låten kom typ 91, jag hörde den första gången i slutet av förra året
Per säger:
ja, konstigt. vad låg de på för bolag?
stefan säger:
MCA. har aldrig förstått vad det är för bolag
Per säger:
det är väl nåt storbolag iaf
stefan säger:
nu sökte jag på allmusic. det här va en singel som kom 1996 på planet 3. jaha. men det var 91 de var lite hippa. dom och world of twist

Per säger:
nu är det TTA!
stefan säger:
nu blir det spännande
Per säger:
jag gillar ju varken embassys eller ttas sångröster, men blippbloppet funkar väl
stefan säger:
ha ha
Per säger:
har svårt att lyssna på det här utan att kontextualisera det dock
Per säger:
jag ska starta ett band som låter såhär: http://www.gilmoregirls-web.com/images/photos/alexis/alexis-045.jpg

stefan säger:
jag tänker rätt lite på tta när jag hör den
stefan säger:
borde vara nästa tta-omslag
Per säger:
jag känner mig mest lite vemodig över att antirocks-begreppet har stulits från oss
Per säger:
eeek! nej fy, de smutsiga typerna ska inte komma och lägga sina labbar på stackars rory!

Per säger:
makelberge
stefan säger:
det tror jag du tycker låter för slickat?
Per säger:
nja, jag tyckte ju rätt bra om det jag hörde av konserten
Per säger:
sen var han ju så trevlig och det gör ju det hela bättre
stefan säger:
vi skulle vilja ge ut en hel skiva med honom, men när vi frågade om det på landet sa han att bedroom ska ge ut
Per säger:
jag har ju inget emot elektronisk musik per se, det är den här totala anstormningen jag äcklas av

Per säger:
handsomeboy technique
Per säger:
våra gula kollegor
stefan säger:
era konsertkvällkamrater!
stefan säger:
jag tycker det låter som om det är colin newman från wire som sjunger
Per säger:
har aldrig lyssnat på wire
stefan säger:
vad tyckte du om "mellan måndag och tisdag" förresten?
Per säger:
men sången är rätt sjysst, den låter inte särskilt japansk
Per säger:
mån & tis var ojämn, men bitvis jättebra. ungefär vad jag hade väntat mig
stefan säger:
mm, ungefär samma som jag tycker. en del låtar är jättedåliga. som på alla skivor med webstrarna
Per säger:
samplingarna var iaf inte så tydliga hos japsen, det var bra
stefan säger:
hade du hört hbt tidigare?
Per säger:
inte vad jag kommer ihåg
stefan säger:
"quiet place" kanske inte är helt representativ iofs

Per säger:
kuryakin
stefan säger:
http://www.zippyvideos.com/4056902853709916/babies/
Per säger:
jag kan inte höra ljud från datan nu, så jag får nog kolla videon nån annan gång
Per säger:
ljud
stefan säger:
ok
stefan säger:
lyssnar du på skivan på stereon?
Per säger:
nej, i datorn. men hörlursutgången där framme är bara kopplad till cd-spelaren
stefan säger:
aha
Per säger:
fastnade inte för kuryakin tyvärr
stefan säger:
hmm...
Per säger:
är nog lite för rastlös för sävliga låtar just nu

Per säger:
comet gain
stefan säger:
ok. min favorit på nya lp:n
stefan säger:
den är lite sävlig
Per säger:
ja, men det är ju comet gain!
stefan säger:
jag gillar sången, han låter som han ska
Per säger:
bra låt, men låter jäkligt mycket som nån av deras tidigare
stefan säger:
det låter nog som nån från 'sneaky'
Per säger:
ja, tror det
stefan säger:
hur mådde indiepopen i gbg då?
Per säger:
sådär
Per säger:
tyckte det var alldeles för mycket folk som fattades på konserten
stefan säger:
hur många betalande var det då?
Per säger:
har ingen aning hur många som var där
Per säger:
det var säkert hyfsat med folk, bara det att det var många som jag personligen saknande
Per säger:
haha, ja det var hon!

Per säger:
don lennon
Per säger:
don lennon är bra såklart
Per säger:
gubbrock för indiemänniskor
stefan säger:
"jag och anna ska provocera fram ricky lake-danser ur alla indietyper på disco bravo nästa fredag. alla asexuella indiekillar kommer åma sig och snärta tjejerna i baken och indieflickorna,ja de kommer älska det! vi kanske t.o.m. får se residenterna med bar överkropp, insmorda i en gnutta olivolja jucka mot högtalarna. aaaah... kom och se!"
Per säger:
usch
stefan säger:
vilka ungdomar är mest twee idag?
Per säger:
inga
stefan säger:
roger?
Per säger:
haha, knappast ungdom, men visst
stefan säger:
yngre än oss
stefan säger:
eller han kanske är äldre än dig?
Per säger:
inte än mig!
Per säger:
han är ett år äldre
stefan säger:
ni är ungdomar båda två

Per säger:
skippar förbi groovy och morane, dom har jag ju hört
Per säger:
kitchens of distinction
stefan säger:
den har du säkert också hört, på alternative nation 89
Per säger:
haha, nej
stefan säger:
fast då hette det "120 minutes"
Per säger:
hade inte tillgång till mtv 1989
stefan säger:
vad tyckte du om kitchens?
Per säger:
kitchens var helt ok, men inget som grep tag vid första lyssningen

Per säger:
disco inferno
Per säger:
konstig låt
stefan säger:
kl tre stänger jag ner, vi har fem min på oss
Per säger:
haha, har du satt en gräns
stefan säger:
disco inferno, fantastisk låt
Per säger:
monty bros
Per säger:
sista låten, så det passar ju bra
stefan säger:
vad lyssnar vikke på för musik numera då?
stefan säger:
han lyssnar väl inte på house ändå enna?
Per säger:
nej, för tusan
Per säger:
jag och han har gnällt om ungefär samma saker som du och jag gjorde
Per säger:
nyborgerligheten i indiesverige

Per säger:
journey's end är ju fin
Per säger:
har du laddat ner french impr.-samlingen?
stefan säger:
ja
Per säger:
sololåtarna med malcolm fischer på den är så jääääävla bar
Per säger:
bra
stefan säger:
ja, den har jag. paul quinn sjunger en låt, kommer inte ihåg vad den heter
stefan säger:
sololåtarna kommer jag inte ihåg....
Per säger:
två sista spåren. långa pianolåtar
stefan säger:
ska undersöka imorgon
stefan säger:
nu är klockan tre
Per säger:
koolt
Per säger:
gonatt!
stefan säger:
godnatt, sovgott

Jag brände en blandskiva: "i wish i was a little bit shorter"

2006-02-19T19:20:00.000+01:00

1. Dr Calculus - Moments Of Being (Reprisal)
2. Joakim - I Wish You Were Gone
3. Act - Snobbery & Decay
4. Movieland - Postcard To New York
5. Max Tundra - Merman
6. Rigas - The Black Fraud (Instrumental)
7. Nicolas Makelberge - South America
8. Skallberget - Jävla ungdomar
9. Euros Childs - First Time I Saw You
10. Hot Chip - Colours
11. Electric Prunes - Onie
12. Gnac - Scoop Of Ice Cream Moon
13. Rebelski - Play The School Piano
14. Raymond Scott - Sleepy Time
15. Differnet - Sleeper
16. Auton - 36,201 ft.

<-
Raymond Scott

Scenius

2006-02-16T16:24:00.000+01:00

"A few years ago I came up with a new word. I was fed up with the old art-history idea of genius - the notion that gifted individuals turn up out of nowhere and light the way for all the rest of us dummies to follow. I became (and still am) more and more convinced that the important changes in cultural history were actually the product of very large numbers of people and circumstances conspiring to make something new. I call this 'scenius' - it means 'the intelligence and intuition of a whole cultural scene'. It is the communal form of the concept of genius. [...]

Now I would love to be involved in making something to explore this idea - to support my thesis that new ideas come into being through a whole host of complicated circumstances, accidents, small incremental contributions made in isolation (as well as gifted individuals, of course) that in total add upp to something qualitatively different: something nobody has ever seen before and which could not have been predicted from the elements that went to make it up.

One of the reasons I am attached to this idea is that it is capable of dignifying many more forms of human innovation under its umbrella than the old idea of 'genius', which exemplifies what I call the 'Big Man' theory history - where events are changed by the occasional brilliant or terrible man, working in heroic isolation. I would prefer to believe that the world is constantly being remade by all its inhabitants: that it is a cooperative enterprise. [...]

There are a few recent cultural moments where the scenius process is particularly clear: 1905-15 in Russia; Dadaism in France; the experimental music scene in America through the late fifties and early sixties; tha Anglo-American psychedelic scene of the sixties; punk in 1975-78 (the eclectic and cooperative nature of which is documented in Jon Savage's book England's Dreaming); and then perhaps something as specific as the evolution of 'adobe style' in South Western America, or even the mid to late eighties at Goldsmiths! It could also be interesting to include some scenes that were less specifically artistic - for instance, the history of the evolution of the Internet. In all of the these sequences, there are sufficient gifted and eccentric individuals to satisfy anyone's hero-appetite, but he interesting is how they were fed and supported by a vigorous and diffuse cultural scene. That's the process I would like to explore."

* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *

Jag älskar bra citat, ord att läsa, behålla, sprida, inspireras av. Ord som betyder mycket för mig. Kanske ett arv från när mamma satte upp lappar med tänkvärda saker på kylskåpet, när jag var liten. Textmassan ovan är hämtad från Brian Enos bok A Year, With Swollen Apendices (Faber and Faber, 1996). Det är en del av en text, eller ett brev, kallad 'Letter to Dave Stewart'. Det handlar om Enos nya ord och begrepp "scenius", vars innebörd man kan säga är hans försök att förklara och avmystifiera hur kulturella processer och skeenden går till, genom att montera ned och kontrastera det romantiska och individualistiska geni-begreppet. Och samtidigt fokusera på 'the intelligence and intuition of a whole cultural scene', detta att kulturella framsteg främst beror på människors gemensamma insatser inom specifika "scener".

Detta känns inte riktigt etablerat i svensk samtida kulturdiskussion, eller hur? Scener misstänkliggörs alltid per automatik, "inskränkt sandlåda", "elitism", "sektvänster", osv, ofta från ett tydligt medialt von oben-perspektiv, en attityd som smittat av sig så pass att den ofta uppfattas som "sanning". Traditionella strukturer och hierarkier är, när allt kommer till kritan, det eftersträvade idealet. Det känns inte så konstruktivt, kan jag tycka. Det känns istället brackigt. Det man tror är kritiskt och granskande kanske i en förlängning mest är både historielöst och omodernt? Scenius, å andra sidan, öppnar upp och ger ett annat, nyttigt och inspirerande perspektiv på kulturhistoriens hela väv av utveckling. And the chicken won't stop.

Bästa svenska poptexten nånsin? / Max Andersson

2006-02-16T10:03:00.000+01:00

Min dröm har ingenstans att vara
ensam kvar vid väggens slut
Bakom soffan ligger mamma
och ser hur negrerna rinner ut

Mina ögon kryper inåt
Jag ser en massa ord och kött
Mörkret gör så ont i ljuset
Det får gömma sig i mig
Det får gömma sig i mig
Det får gömma sig i mig

Men bilderna vill inte skrika
Jag måste skära lite till
Jag spiller fast jag skär försiktigt
Det är inte farligt alls

Jag kramar om min mammas huvud
Grannen gnager på sitt golv
Det smakar inte som det brukar
Det smakar inte alls som förr

På natten leker alla gator
På bakgården står döda djur
Jag ska måla deras munnar
så dom kan skratta och le igen
På bio, om man sitter för nära duken
kan man försvinna i ett hål
Några kommer aldrig tillbaka
Dom ser ut som om dom inte fanns
Dom ser ut som om dom inte fanns

Mina ögon kryper inåt
Jag ser en massa ord och kött
Mörkret gör så ont i ljuset
Det får gömma sig i mig
Det får gömma sig i mig
Det får gömma sig i mig

En del har skaffat stora hundar
som kan slicka stora sår
Alla dansar utom dom fula
dom får Gud att tugga på
Spindeln in min mage växer
Pappas bil har sprungit bort
Nu ska alla barnen brinna
Varför är det så mycket svart?
Mörkret gör så ont i ljuset
Varför är det så mycket svart?
Varför är det så mycket svart?

"Varför är det så mycket svart" av Svensk Film. Drömbilder, absurdism, skratt, ångest... det här handlar om livet, alltså. Och döden, givetvis. Bästa svenska poptexten nånsin? I konkurrens med Webstrarnas "Silverman" möjligtvis. Enda singeln från ett band som konstnären/filmaren/serietecknaren Max Andersson hade i slutet av 1980-talet. Spelades nog på varje Flådd Ungdom, för fem år sedan. Finns även en sjuminuters kortfilm med samma namn, regisserad av Andersson, som jag inte sett men som beskrivs så här på hans hemsida "Puppet animation recording a live music performance before a dead audience". Lyssna på "Varför är det så mycket svart?" på Roger G:s lysande mp3-blogg Skivtoppen.

Tillägg, 18 feb: Jag kom på att jag ju intervjuat Max Andersson, två gånger till och med. Första var i samband med en utställning i Göteborg circa 1994, andra 2003 när jag skrev en c-uppsats på universitetet, den, intervjun alltså, finns på www, och handlar om Anderssons filmskapande. På Pretty Sunset nämnde någon apropå en Cure-diskussion den video som Max Anderssons gjort till "One hundred years" (som jag inte heller sett). Alice listade sina 35 (varför just 35? Jag vet inte) Cure-favoriter, så jag svalde betet och serverade mina:

Boys Don't Cry, Play For Today, Secrets, A Forest, M, Seventeen Seconds, Charlotte Sometimes, The Holy Hour, Primary, Other Voices, All Cats Are Grey, The Funeral Party, Faith, A Strange Day, Cold, Let's Go To Bed, The Dream, Just One Kiss, The Upstairs Room, The Walk, Speak My Language, Lament, The Love Cats, The Caterpillar, In Between Days, Close To Me, A Night Like This, Catch, Just Like Heaven, How Beautiful You Are?, Plainsong, Pictures Of You, Closedown, The Same Deep Water As You, Disintegration.

Jag är ingen hardcore Cure-fan, men jag var det när jag var 15; på nittiotalet förnekade jag allt. Men de senaste åren har de gamla skivorna med Fat Bob & co gjort stark comeback. Borde säkert vara med nån ytterligare låt från psykedeliska The Top, men trots att jag kommer ihåg hur den låter minns jag inte riktigt specifika låtar, förutom "The Caterpillar" (hitten), det var säkert 15 år sen jag lyssnade på den skivan. B-sidor från singlar kommer jag inte heller ihåg. Cure efter 1989 har jag knappt hört. Jag förväntar mig en bland-cd:r med det bästa av det som jag så okänsligt missade i uppräkningen ovan, Slowdivejocke gör din plikt! Omistlig Cure-läsning: "It Doesn't Matter If We All Die, The Cure's Unholy Trinity", k-punks analys av Seventeen Seconds, Faith och Pornography, tre frusna ögonblick 1980-1981-1982. Vill man frossa i ännu mer av Cures åttiotal revisited rekommenderar jag Flow Flux Clans "Fascination Street"-cover (x antal gånger bättre än originalet) och Mike Leighs Flickor i karriären. Åttiotalet alltså... vilken grej.

Referencia

2006-02-12T18:33:00.000+01:00

Många har gillat pressrelease-texten som följde med Are You Scared To Get Happy?-samlingen, som Katja Ekman skrev. Tyvärr färdigställde vi den för sent för att hinna få den tryckt i skivans booklet, vilket ju hade varit perfekt, but that's the way of the world, sha la la. I kommentarerna till "Is Is And Isn't Isn't"-inlägget nedan kom vi - genom en genväg om huruvida "I'm Not Scared" var av Pet Shop Boys eller Patsy Kensit - in på textens mängd av olika referenser:

From: "katja.ekman"
Sent: Saturday, February 11, 2006 10:03 PM
Subject: kommentar

Hej Stefan,

Jag skrev ihop en lång kommentar som svar på din fråga om de olika referenserna i pressreleasen. Det verkar vara för långt för Blogger. Som tur är sparade jag det, så du kan göra vad du vill av det.

Mvh,
Katja

Stefan: Jo, jag vet. Men det visste jag inte när jag fick raden "Tonight the streets are full of actors" att utgå från. Jag hade aldrig hört någon av versionerna av låten. Det är märkligt att bilden av skådespelare lösa på gatorna ändå fick mig att koppla till rädsla; "you need not fear" (i stället för "I'm not scared").

Jag ville beskriva kreativa människor i rörelse, eftersom det verkligen är frågan om sådana här. En pressrelease från Friendly Noise ska vara "säljande" på skäliga grunder. Väl begrundade texter i anslutning till en skiva kan lyfta fram idéerna bakom. Därför handlar AYSTGH-texten om de som är med på skivan; snarare vad de gör än hur de är.

De är många och de är olika, så jag lät alla vara "heroines and protagonists of their own plays". "Tragedies"/"a promise of a happy ending" rör vissa av texterna, t ex "Changes or Lies" kontra "It'll Be Different This Time".

"Some of them might be on their way to some obscure club": Flow Flux Clans (The Cures) "Fascination Street" handlar om att gå ut, medan "...while others are just roaming the streets in search for answers to eternal questions" passar ganska många av de andra låtarna.

Den stora xylofonen tillhör Douglas i Auton/Testbild! (eller någon av hans musikervänner) och är notoriskt svårforslad. Böckerna fulla av "agony and ecstasy" har kanske främst med Hugo Lavett att göra, som jag har stött på några gånger i Stockholm och Lund med författare som Kafka under armen. Den som man kan tänka sig bär "portfolio cases" i regnet är Ylva från Friday Bridge. "Slim coats" smög jag in för att illustrera bandstallets goda klädsmak.

Trummaskiner är det flera som skulle kunna ha. Anekdoten om de värdefulla, märkliga instrumenten funna på loppisar är kopplad till Testbild!-gänget. Det perfekta pianointrot tillhör The Radio Dept. Harporna "av plast" återfinns hos Kuryakin - det låter i alla fall så.

Drömmar och brustna illusioner hör till det gemensamma på samlingen. Likaså kontrasten mellan skönhet och dess motsats.

Våldet på tunnelbanan kommer från Sartos "Den vita staden". "The summer night they ran to catch the bus to some far-off gallery in the countryside" handlar om Neon Gallery på världens vackraste plats Haväng på Österlen, dit många av artisterna vallfärdar från Malmö om somrarna, inte minst Majessic Dreams som har spelat där. De brukar åka dit gratis i en abonnerad buss som avgår på eftermiddagen. Någon lär ha fått springa för att inte missa den.

"The scattering crows in the gathering night" är givetvis Differnet-kråkorna. "Staring into a steamy bathrooom mirror" är från Action Bikers Young Marble Giants-cover "Eating Noddemix". "The flash of an opaque homage..." refererar till den ökände Benno-Stefans idé om att få Axel Willner att göra en "Cola Boy-låt" (som verkade ha kommit från ingenstans). "When the time for tears comes" parafraserar Paddy McAloon i "Johnny Johnny" som Nicolas Makelberge gör en egen version av.

Det mellan raderna som inte är till för den teatrala/dramatiska känslan försöker fånga hur skivan är.

"90-talet är tillbaka: Benno-Stefan dissar Lokko"/The narcissism of minor difference

2006-02-10T15:31:00.000+01:00

90-talet är sannerligen tillbaka! Det räcker inte med "äntligen har popkidsen börjat dansa", "svensk hiphop är tillbaka" och "Martin Gelin är en hipp kille". Nu har tydligen en nedfryst Lokko modell 1998 tinats upp. Som om ingenting har hänt. Saknad av ingen. Nittiotalet, it's all coming back to me, som en febrig dröm. Jag blev ärligt talat lite paff, hade ju nästan börjat gilla karln. Men anade alltid att det var nåt skumt. Är det möjligtvis låtsad dumhet? Nja, förmodligen inte, det är beryktat knepigt att lära gamla hundar att sitta, det vet ni.

Nästan alltid är de surmagade utfallen orsakade av sårat ego, personliga vendettor vädrade offentligt, mer eller mindre förtäckt. Den "förvirrade charm" jag beskriver i Webstrarna-artikeln i Ondskan saknas helt, ersatt av tvärsäker osympati. Texterna blir ofta mest schablonartade fördomsprofiler, där samma teman upprepas om och om igen. Uppblåstheten står liksom inte i proportion till substansen, men det är genom uppblåstheten man profilerar sig. Släktskapet hos yngre skribenter finns snarast med Linda Skugge och Natalia Kazmierska. Oj, nu fick jag också en sur mage. Det smittar! Men det känns inte så fräscht med misslyckad upptining av herr Lokko. It doesn't smell like the future exactly, helt enkelt.

Förresten, lägg ner This Is Our Music. Det var bra de första säsongerna. Men sluta med att driva tesen "musik på oberoende bolag görs av kufar och hippies och är musikaliskt medioker" och kalla det public service. Chop chop!

Ett ps:

[s / z] det bröts
[s / z] kl 21 öppnar det
(17:40) [miaemmajohanna] okej.
(17:41) [miaemmajohanna] det är en bra tid. då hinner man kanske återhämta sig.
(17:42) [miaemmajohanna] inte bra att komma hem vid två, tvingas gå upp sju och sedan ha konsulten, chefen och revisorerna efter sig hela dagen...
[s / z] ja, ska äta och duscha tills dess, sen är man nog ok
[s / z] låter verkligen skitjobbigt
(17:43) [miaemmajohanna] ja, jag har ont i huvudet nu. tur att jag inte var särskilt bakfull. det hade varit olidligt.
[s / z] jag gick upp halv åtta, hade skola nio
(17:44) [miaemmajohanna] jag tror jag gick upp halv åtta jag också. då lär du också vara trött...
[s / z] jo. jäkligt sugen på mat just nu
[s / z] jag kunde inte låta bli att skriva om lokkokrönikan: http://skafferi.blogspot.com/
(17:46) [miaemmajohanna] bra.
(17:46) [miaemmajohanna] visst måste han ha skojat om primal scream-tipset?
[s / z] mkt svårt att säga, jag menar om krönikan var allvarligt menad så?
(17:48) [miaemmajohanna] hans 90-talsjag vädrar morgonluft nu när hela 90-talet har hittat ut på internet.
[s / z] "äntligen!"
[s / z] daniel som skrev om mvp undrar om du finns på slsk, vad ska jag svara?
(17:51) [miaemmajohanna] äntligen!
(17:52) [miaemmajohanna] man kan faktiskt spela 90-talsbingo med lokkos krönika. benno-bashing, misstänkliggörande av indiepop och primal scream-hyllning.
[s / z] får jag citera det?
[s / z] daniel skriver: "ni hade era duster redan på den tiden alltså?"
(18:02) [miaemmajohanna] givetvis.
[s / z] "vad hände då? har ingen koll"
[s / z] ungdomarna har ingen koll på lokko vs benno
(18:06) [miaemmajohanna] historielösa.
(18:07) [miaemmajohanna] om det måste vi berätta!
(18:07) [miaemmajohanna] kan du göra mig en tjänst? sms:a tomas om gästlista till mig och katja. jag har inga pengar kvar på mobilen.
(18:07) [miaemmajohanna] du får hans nummer.
(18:12) [miaemmajohanna] jag tycker att aystgh är ett lysande exempel på icke-dogmatisk fingertoppskänsla. om han vill fasa in artisterna där i ett sarah/vic godard/momus/pet shop boys-fack (som om det skulle vara något fel iofs...) har han sämre koll än jag kunde ana.
[s / z] det har han nog. har du nånsin upptäckt en skiva genom en lokko-rekommendation? egentligen?
[s / z] får jag citera dig?
(18:15) [miaemmajohanna] nej, ingen bra.
[s / z] men han är bra på att spela sin tilldelade roll. det är kul med skägget också
(18:15) [miaemmajohanna] citera på bara.
(18:15) [miaemmajohanna] var citerar du?
[s / z] som ett ps till mitt blogg-inlägg
[s / z] är det ok?
[s / z] lustigt att momus fortfarande ska symbolisera dogmatism, förresten. då har man ju ingen koll alls, momus är ju nästan för rörlig
(18:16) [miaemmajohanna] absolut.
(18:17) [miaemmajohanna] han är jobbigt rörlig.
(18:17) [miaemmajohanna] man hänger inte med.
(18:19) [miaemmajohanna] han är alla this is our music-avsnitt, alla design- och konstutställningar, alla fotodagböcker, alla ... i ett och samma blogginlägg. det händer ju något hos honom hela tiden.
[s / z] uppdaterat
(18:25) [miaemmajohanna] jag ligger steget före. är nästan jobbigt rörlig.
[s / z] hade du redan sett?
(18:25) [miaemmajohanna] ja.
(18:26) [miaemmajohanna] ett nedslag i friendly noise-vardagen.
[s / z] har du sett denna? http://www.ergo.nu/tidning/Artikel.asp?ArtikelID=3360
(18:27) [miaemmajohanna] oj, vilket fint betyg.
[s / z] ja, fint betyg på dogmatisk skiva!

Is is and isn't isn't

2006-01-31T23:28:00.000+01:00

Vår Are You Scared To Get Happy?-skiva har inte ens släppts ännu - utgivningsfest på Landet på lördag - men redan har det varit en del prat om titeln. Sådant uppskattar vi, titlar är viktiga, och en fråga som titel är så klart avsiktligt extra kommunicerande. Nyheten om skivan råkade sammanfalla med att Mattias i en bisats på Jet Set Junta formulerade sin skepsis mot den mediala technoretoriken. Sicken snackis det blev! Man släpper iväg en titel och plötsligt lever den sitt eget liv, med nya kompisar: "Man ska inte vara rädd för att ha roligt, man ska inte vara rädd för att bli lycklig, älskling.", skrev Kristoffer Poppius i en parafras i en artikel i DN på stan. Roligt, lyckligt, så lätt det låter!

En lös tanke med Friendly Noise, och titeln, är ett slags rörlig ambivalens, ett samspel mellan vissa saker, konnotationer hos ord och begrepp, som vi intresserar oss för, och som vid en första anblick tycks som motstridigheter och dikotomi: friendly / noise, scared / happy, clean / difficult, pop / avantgarde, och så vidare. Vi ansluter oss inte slutgiltigt till några av polerna, men man kan utnyttja motstridigheten dem emellan för att fokusera på saker. Och det är okej att vara medvetet otydlig. Frågan Are You Scared To Get Happy? handlar dels om mitt mentala tillstånd - vad gör man av rädslan? Det är större än dansandet eller icke-dansandet på klubben Kilotin - dels om det som Pet Shop Boys "Miserabilism" handlar om: kärlek, existentialism + anti-rock, kritik + självkritik. Is is and isn't isn't.

Vi lånade titeln från det fanzine som Matt Haynes gjorde i mitten av 1980-talet, innan han startade Sarah Records. Och han tog det i sin tur från refrägen till Hurrah!:s singel "Hip Hip". Andra stölder/referenser i samlingens booklet: "clean living under difficult circumstances", som var Pete Meadens definition av den ursprungliga Mod-filosofin. "Life's not complete until your heart's missed a beat", kommer från Prefab Spouts "Goodbye Lucille # 1" som Nicolas Makelberge gör en lysande cover på, sist på vår samling; en closure. Första meningen innan kommatecknet i skivans pressrelease, "Tonight the streets are full of actors", är stulen från "I'm Not Scared" med Pet Shop Boys. Och så får man inte glömma Horkheimer-citatet på Friendly Peopla Making Noise-skivan. Vi anger aldrig någon källa till lånen, det skulle förta en del av poängen med dem.

Att låna fraser så här är besläktat med det kulturteoretiska begrepp som kallas bricolage, myntat av antropologen Claude Levi-Strauss. Det kan ungefär innebära att man bygger en specifik identitet, en kontext, av element från skilda håll, och genom att tillägna sig, annektera något, så laddar man det med nya innebörder. Man skapar mytologi. Laddningen och referenserna kan fungera på olika plan, de kan till och med passera förbi fullständigt utan att det egentligen gör så mycket. I popsammanhang sker sånt här ganska spontant, och inte medvetet akademiskt, lån och annektering är en naturlig del av en kreativ process. The Embassys installationslika hemsida, för att ta ett närliggande exempel, består - även om de är obekanta med begreppet - till stor del av bricolage, i klar linje med deras musik. Bricolage är inte bara citat, det kan vara vad som helst egentligen, som backdrop-projektionerna på Embassys konserter, som i sin tur även de är ett slags citat.

Is is and isn't isn't. Jag tror jag mycket väl förstår hur Neil och Chris menade.

Card stacking *

2006-01-18T14:18:00.000+01:00

Min mejlkorg fylls av frågan Har du slutat blogga?

Bloggen? Bortglömd, men inte borta. I och för sig kommer min skötsel av den alltid vara jämförbar med hur jag behandlar mina blommor och min tamagotchi. Men: hinner inte nu. Två tentor senaste veckan + grupparbete + mitt och Abbas projekt (Göteborg/Malmö-resan nästa vecka ska bli rolig, allt kommer bli så mycket mer konkret) + FN-skivorna (leverans 27 från DCM) + annat (speciellt sweet Marie). Lagom mycket. Bra saker, viktiga saker.

* = innebär att man väljer de argument eller bevis som stödjer en viss position och ignorerar de som inte gör det. Ett av sju olika ”propaganda devices” som identifierades 1939 av amerikanska The Institute For Propaganda Analysis, syftet var att få folk att upptäcka och analysera propaganda. Apropå min tenta imorgon dårå. Memorera.

Alla sa att det inte var någon idé att springa hela vägen

2006-01-10T11:23:00.000+01:00

Fick mejl från min mamma, med en bifogad pps(?)-fil som inte gick att öppna:

From: Stefan Zachrisson
To: birgitta.westerling@karolinska.se
Sent: Tuesday, January 10, 2006 11:00 AM
Subject: Re: Vbf:Vbf:Vbf:VB: Motivation

Vad är detta? Jag får tyvärr inte upp filen.

/ Stefan

From: birgitta.westerling@karolinska.se
To: Stefan Zachrisson
Sent: Tuesday, January 10, 2006 11:23 AM
Subject: Ang. Re: Vbf:Vbf:Vbf:VB: Motivation

Det är en bildsvit. Din brandvägg eller virusskydd kanske stoppar det här.
Anette får heller inte upp det. Det var en så rolig bildsvit om grodor som tävlade och varför den ena grodan vann loppet. Det var motivationen att inte ge upp, fastän alla sade att det inte var någon idé att springa hela vägen. Tråkigt att du inte får fram det på datorn.

Birgitta Westerling
sekreterare
Reumatologen
Karolinska universitetssjukhuset
Te
l (585) 872 30

Orientering på slsk

2006-01-07T18:22:00.000+01:00

passing out = Torbjörn, s / z = Stefan, miaemmajohanna = Mattias, eol = Erik.

(16:28) [passing out] erik fyller år nu, gratta! han heter 'eol'
[s / z] ok, vad fyller han?
(16:30) [passing out] 23
(16:30) [passing out] oj, oj, ungt va?
[s / z] han kunde lika gärna vara 18. eller 28. eller 35. man har ingen aning längre
[s / z] jag fyller 34 i augusti
(16:34) [passing out] jag fyller 35 i september

[s / z] torbjörn berättade att du fyller år, grattis önskar friendly noise!
(16:32) [eol] tack tack

[s / z] idag fyller erik de vahl år, jag har gratulerat honom å friendly noises vägnar
(16:33) [miaemmajohanna] fyller han 23?
[s / z] ja, hur visste du?
(16:34) [miaemmajohanna] det är en gammal orienterare från kramfors. han lär inte veta att jag också är gammal orienterare.
(16:34) [miaemmajohanna] han var nog ganska duktig eftersom jag känner igen namnet därifrån.
(16:36) [miaemmajohanna] det finns en sida på nätet där man kan se kartor och banor från gamla tävlingar där man även kan rita in sina vägval. erik de vahl hade ritat in sina vägval från någon tävling 2001 i 18-årsklassen, vilket borde innebära att han är 23 i år. därför visste jag.

[s / z] mattias, som jag har friendly noise tillsammans med, känner tydligen till dig som orienterare? han är också gammal orienterare
[s / z] "han var nog ganska duktig eftersom jag känner igen namnet därifrån."
(16:35) [eol] jag var lovande ett tag
(16:36) [eol] sen började jag springa vilse
(16:37) [eol] var han bra?
[s / z] "i love the feeling of being slightly lost / to find new spaces, new routes, new areas / i love the lack of logic / i love the feeling of being slightly lost"
[s / z] st etienne, finisterre
(16:38) [eol] jag lärde mig tyvärr aldrig att uppskatta sånt
(16:38) [eol] förrän jag lagt av
(16:38) [eol] jag hatade skogen
(16:39) [eol] ville bara vinna
[s / z] mattias var hyfsad tror jag, han springer ibland fortfarande, och läser orienterarsidor på internet, men han är lite äldre, han är född 71
(16:39) [eol] aha för gammal för mig, jag drömmer bara orientering numera

[s / z] mattias känner främst till erik som gammal orienterare
(16:40) [passing out] underbart, har mattias också orienterat?
(16:43) [passing out] jag är också gammal orienterare

[s / z] " jag hatade skogen", "jag ville bara vinna"
(16:39) [miaemmajohanna] har han skrivit det?
[s / z] ja
(16:40) [miaemmajohanna] haha.
(16:40) [miaemmajohanna] han vann nog sällan.
(16:40) [miaemmajohanna] jag gillar skogen, men inte 'skogen'.
[s / z] han skriver att han bara drömmer orientering numera
(16:41) [miaemmajohanna] det är ungefär som jag.
(16:41) [miaemmajohanna] tjattar du med honom nu?

Lifestyles of the rich and famous / when you're up everybody wants your babies

2006-01-04T18:45:00.000+01:00

Nedanstående skrev jag för kanske två år sedan efter att ha läst Toby Youngs "Hopplös och hatad av alla" (originaltitel "How To Lose Friends And Alienate People", utgiven 2001). En riktig favoritbok. Läs den, om du inte redan gjort det. Upptäckte texten på gamla datorn när jag letade efter gamla instuderingsfrågor till en tenta och tänkte att jag kan väl lägga upp den här, något remixad. Kan nog inte riktigt stå för den till 100%, och fick läsa riktigt långsamt ibland för att förstå vad i allsin dar jag menade. Inte för att det var smart, utan snarare tvärtom. Men struntsamma, en del värdefulla saker finns det ändå här och där, och om man vill vara interaktiv är man välkommen att själv applicera detta värdefulla på svenska förhållanden. Skafferi, som sagt.

Toby Youngs bok Hopplös och hatad av alla är en självbiografisk historia om en lovande, ung, engelsk journalist som gör sin drömresa över Atlanten till "drömjobbet" som journalist på Vanity Fair, ett slags rite of passage. Egentligen är boken en berättelse om misslyckande, alienation, kulturkrock. Dock väldigt underhållande. Young förklarar sin fascination inför den mainstream- och kändiskultur som tas på sådant allvar i en tidning som Vanity Fair med bland annat sin sociala bakgrund. Han beskriver sin samhällsklass som ”det bildade borgerskapet”, med intellektuella föräldrar aktiva inom det litterära och vänsterpolitiska. Young pluggade på Oxford där även hans jämnåriga såg ner på populärkulturens mainstream som något plastigt och ofarligt. Att vända upp och ner på denna hierarki innebar för Young att avvisa allt som ansågs äkta till förmån för eskapistisk underhållning. Young var även, under tidigt 1990-tal, redaktör för The Modern Review under mottot ”low culture for high brows”. ”The Modern Review gick in för att chocka det bildade borgerskapet”, som Young skriver i Hopplös...

Förr befann sig den ”riktiga” kulturen och ”populärkulturen” så pass långt från varandra att de inte var ett hot för varandra. Nu är situationen mer (postmodernistiskt) uppluckrad, det är till exempel inte nödvändigtvis så att man ”tillhör” en viss sorts kultur just för att man kommer från en viss klassbakgrund, skillnaden mellan populärkultur och finkultur är inte lika hierarkisk. I och med att Young beskriver motivationen både för sig själv och The Modern Reviews så öppet som en reaktion mot sina föräldrar, mot sin klass, mot den akademiska, ”seriösa” världens snobbism mot populärkultur, mot den politiska korrektheten, är det uppenbart att man ändå befinner sig inom samma fält, man strider om, och värdesätter, samma saker; vad är bra och dålig kultur egentligen? Detta breda fält (som man kan dela upp i mindre beståndsdelar) består då av folk verksamma inom gränsland mellan populärkultur och seriös kultur inom företrädesvis media under 1990-talet, med Young som en av pretendenterna, utmanarna.

När Young 1995 kommer till New York för att arbeta som redaktionsmedlem för Vanity Fair är det delvis för att han romantiserar den typ av karaktär som var vanlig i svartvita Hollywoodfilmer på 1930/40-talen. Modiga, företagsamma tidningsmän i New York, gärna spelade av Clark Gable och regisserade av Frank Capra. I verkligheten blir New York på 1990-talet en kulturkrock och besvikelse för Young kantad av missförstånd och misslyckanden. Young själv teoretiserar i boken om kulturella och psykologiska skillnader mellan amerikaner och engelsmän, refererande till Freud och Tocqueville. Han upptäcker att amerikanerna i den media/nöjesvärld han befinner sig i inte alls kännetecknas av självständigt tänkande och äkta handlingsfrihet, som Clark Gable, utan är välanpassade, humorlösa, själlösa, egoistiska karriärister.

Huvudskälet till att Young misslyckas på Vanity Fair - han får sparken efter två år, men bor kvar i New York ytterligare tre år genom att hanka sig fram som frilansjournalist – är enligt honom själv, att han väl där aldrig kunde ta tidningen på allvar, varken ämnesväl eller den absoluta övertygelse med vilken man gjorde förutsägelser om till exempel vilken nästa trend skulle bli. ”Det var som om trendligan vore ett slags prästerskap som konsulterade oraklet i Delfi och sedan kungjorde sina rön för världen”, a la Bordieus beskrivningar av hur konstkonnässörer avgör vad som är värdefull konst, detta sublima som endast ett fåtal har möjlighet att känna igen. Tidningens auktoritet, och makt, bygger på att man som läsare inte bara ska tro att de är i maskopi med kommersiella intressen, det är för simpelt, utan man måste få läsarna att känna att det handlar om mer än så, till exempel att man kan förutse ”tidsandan”. På så sätt ger läsarna tidningen makt, som innebär en subjektivisering där läsarna är såväl fria som dominerade. Young kan inte ta detta spel på allvar, kan inte bistå med tillräckliga insatser, därför tar inte fältet där han vill ta sig in, det vill säga New Yorks mediavärld, honom på allvar. Fält ändrar lätt form och förutsättningar beroende på kulturell kontext. I London är Young utmanande, pretendent, i New York saknar han det rätta kulturella kapitalet.

Young menar att det är en myt att det amerikanska samhället är en ”meritokrati” (det var för övrigt hans far, Michael Young, som 1958 myntade uttrycket genom sin bok The Rise Of Meritocracy), alltså att det som spelar en avgörande roll är vad man gör och inte vilken bakgrund man kommer från. Att skillnaden mellan England och USA inte är att England har ett klassystem, utan att amerikanerna tror att de har ett samhälle som är meritokratiskt, medan britterna inte tror det om sitt samhälle. Britterna erkänner skillnaderna medan amerikanerna tror att de tävlar på jämlika villkor, vilket gör att människor i större grad accepterar ojämlikheter, eftersom lyckade människor förtjänar sin framgång och misslyckade får skylla sig själva. Att förneka detta skulle vara opatriotiskt. En nationell ”myt”, med det gemensamt kulturella språk som Barthes menar är en manifestation av den härskande ideologin.

Samma myt finns inom den amerikanska populärkultur som Vanity Fair företräder. I denna amerikanska kontext vill man inte utmana föreställningarna hos sina föräldrar, sin klass, den akademiska, ”seriösa” världens snobbism mot populärkultur, mot den politiska korrektheten, såsom Young hade upplevt situationen i England. I New Yorks glassiga mediavärld är populärkulturen istället sammantvinad med konvention, framgång, makt, karriärism, patriotism, och traditionell ”wasp”-livsstil (wasp = white anglo saxon protestants = konservativa, välbärgade helylleamerikaner). Young skriver om de inrutade sederna hos det amerikanska övre medelklassamhället (dit man kan räkna Vanity Fair-världen), som viljan att inte förarga. Han nämner till exempel en ”hissetikett” där firmans policy var att om en man stod ensam i hissen och en kvinna steg in så förväntades han stiga ur och låta kvinnan åka själv. Brist på etikett hos anställda i dylika exempel kunde framhållas av chefer som attitydproblem vid uppsägningar.

”Maktcentrat” i detta fält är något abstrakt. Det uppehålls av hur medlemmarna själva, de som spelar spelet, övervakar varandra genom konkurrens. Genom att inte bryta mot etikettregler, hur små de än må vara, för att inte straffas genom att falla ur och därmed bryta mot den viktigaste regeln: att misslyckas karriärmässigt och därmed också som människa. Det gäller att ta sig uppåt och framåt, som en myra i samhällsstacken. Man underkastar sig kollektivet, inte av egentlig solidaritet utan av en slags omedveten egoism eller överlevnadsinstinkt, för att undgå att bli ”hopplös och hatad av alla”.

Det pratas ofta om att vår sekulariserade tid (hur man nu vill rama in den tidsmässigt) inneburit ideologiernas död. I alla fall om man med ideologier menar de stora meta-narrativen. Modernismens stora, allvetande berättelser inom vetenskap, politik, religion, konst och så vidare. David Hawkes skriver i Ideology om hur diskussion om ”ideologi” är att göra våld på en av de grundläggande stöttepelarna i det postmoderna samhället. I och med att det är tveksamt om man kan göra anspråk på att vara säker på något, att ha verklig kunskap, som man kunde inom de ovannämnda ideologierna, så kan det inte heller finnas ideologi i betydelsen ”falskt medvetande”. Istället menar Hawkes att just denna materialistiska relativism i själva verket är postmodernismens falska medvetande, dess egentliga ideologi. Enligt marxistiske kulturkritikern Fredric Jameson är postmodernism ”the cultural dominant of multinational capitalism”. Och där är pengar inte bara ett bytesmedel, utan betyder något mycket mer än så, det är också ett slags ideologi.

Samtid, ideologi, politik, kultur, postmodernism och pengar är sammankopplade. Och den sammankopplingen går ibland under namnet ”populärkultur”. Althusser menar att ideologi är något som via illusionskapande stödjer makt och dominans genom en uppsättning statsapparater. En av dessa statsapparater är massmedia, till exempel tidningar som Vanity Fair och den kultur den representerar. Därmed har fältet utökats från att gälla frågor om (post)modernitetens definierande positionering av ”god kultur” till att egentligen handla om vad det innebär att vara individ i det moderna kapitalistiska samhällets röra av politik och (populär)kultur och ideologi.

A dream within a dream

2006-01-03T23:40:00.000+01:00

Take this kiss upon the brow!
And, in parting from you now,
Thus much let me avow-
You are not wrong, who deem
That my days have been a dream;
Yet if hope has flown away
In a night, or in a day,
In a vision, or in none,
Is it therefore the less gone?
All that we see or seem
Is but a dream within a dream.

I stand amid the roar
Of a surf-tormented shore,
And I hold within my hand
Grains of the golden sand-
How few! yet how they creep
Through my fingers to the deep,
While I weep- while I weep!
O God! can I not grasp
Them with a tighter clasp?
O God! can I not save
One from the pitiless wave?
Is all that we see or seem
But a dream within a dream?

THE END --

for Orpheus. Eurydice. Hermes. And Barbara with infinite love as I falter on the road to Ithaka . . .

Som säkert många andra fastnade jag för de rader som inleder Peter Weirs film Picnic At Hanging Rock: "What we see and what we seem are but a dream; a dream within a dream". De visade sig vara en parafras på Edgar Allan Poes dikt "A Dream Within A Dream" (från 1827), citerad i sin helhet ovan. Jag tänker på de där orden då och då, så även idag, de säger något om livet, om det outsägliga, det drömska i tillvaron.

Skåpmat i skafferiet

2006-01-02T15:57:00.000+01:00

Första inlägget i bloggen var en länk-extravaganza med saker från 2005, här kommer lite skåpmat från förr, ett urval texter från olika ställen ur www-skafferiet. Bra: Det är, in alles, ganska mycket läsning. Dåligt: har svårt att undvika att sitta med en mental rödpenna när jag återläser. Men sånt är livet. Så håll i vännen som du har kär.

Om Skafferi, gamla fina samlingsskivan som Johan lade upp som mp3 på Facetterad i september 2004.

"Musik... att sjunka in i... eller kanske att försvinna till", text från The Jet Set Junta, augusti 2004.

Recension av Momus skiva Oskar Tennis Champion i The Cricket, mars 2003

"Den industriella glömskan", LTM-intervju från Twisterella, maj 2002.

Jonathan Richman-intervju, på Digfi, ursprungligen publicerad i Pop, våren 1997.

Öppna fönstren och släpp in ljuset, det är 2006

2006-01-01T19:06:00.000+01:00

Nu är omslagen till våra två nästa Friendly Noise-skivor klara:

<<- Samlingen Are You Scared To Get Happy?, omslaget är formgivet av Ylva Lindberg aka Une Esthétique Nouvelle som även medverkar på skivan som Friday Bridge (låten "It Girl"). Jag lärde känna Ylva när vi gick i samma klass på JMK, våren 2004. Vi har inte umgåtts så mycket, men Ylva är en av de i min närhet som jag beundrar mest, en sann konstnärssjäl. Jag och Mattias gillar att bilden på framsidan, tagen av Ylvas pappa på en semesterresa i England 1985, föreställer en man i urban miljö som ser drömsk ut; det bryter av mot "skogen" = en lös visuell-grafisk genre som det gått inflation i (historiskt är vi inte utan skuld).

<<- Most Valuable Players You In Honey, omslaget är formgivet av Karin Cyrén som annars illustrerar en del för Digfi. Alla snuskiga anspelningar på titeln är in the mind of the beholder, MVP håller inte på med sånt. För vår del gillar vi omslagets barnbokskänsla väldigt mycket, att det korresponderar med MVP:s musik, utan att vara klyschigt. Färger, lekfullhet, pop. Viktiga saker. Öppna fönstren och släpp in ljuset, det är 2006.

msn

2005-12-30T00:20:00.000+01:00

stefan säger:

http://skafferi.blogspot.com/

marie säger:

ojoj, ska läsa!

marie säger:

ska du blogga mer?

stefan säger:

eventuellt en sån här blogg: http://johanjacobsson.blogspot.com/

marie säger:

neeeee

marie säger:

den är så fattig ju

stefan säger:

jo, men jag jag vill ha en blog som är lite torr dokumentation över vad jag gör, lite som detta första inlägg över 2005. ingen skrivekvilibristik

stefan säger:

länkar och korta kommentarer

stefan säger:

bilder

marie säger:

mm, men...

marie säger:

det är ju samtidigt kul att få litet "i huvudet på stefan z...", för mig iaf. blir en helt annan grej att läsa vad ngn tycker

stefan säger:

jag tror inte jag kommer tala om den för några heller, förutom de närmaste

stefan säger:

du får hålla tillgodo med stefan z live

marie säger:

gott så

marie säger:

men håll med - att läsa om ngt är en helt annan grej

marie säger:

typ att du skulle blogga om peppkaksbaket

stefan säger:

jo, men du blir det "skrivande" och då... skulle det inte bli nåt. nu kanske det blir nåt litet i alla fall

marie säger:

mm, det funkar

2005: Clean living under difficult circumstances

2005-12-27T11:47:00.000+01:00

Några rader om mitt 2005:

Love & Money
Separerade från Hanna i mars, efter nästan fem års förhållande. En viktig period, och inga ord jag skriver här kan göra den rättvisa. Men en universell och självklar insikt är att man måste sluta fred med sitt förflutna för att gå vidare. Det finns en framtid... och allt hänger samman. Markus flyttade i maj in som inneboende räddande ängel på Flyghamnsgatan 11 i Skarpnäck. Han gillar att "ta in" och har fler randiga tröjor än jag. I september blev jag förälskad i och tillsammans med Marie, utan konkurrens årets höjdpunkt. Framtiden ser ljusare ut, there's just something about Marie.

Marie!

Umgicks/pratade/kände mest för och med (förutom ovannämnda namn, så klart): Per, Mattias, mamma, Johan, Mathias, Sarah, Torbjörn, Monika, Lars, Maria, Petter, Joakim, Christian... Studier: Avslutade i januari 10 veckors-praktiken på Statens Kulturråd, där jag skrev en rapport om nättidskrifter, och studerade halvhjärtat restkurser (Kulturvetarlinjen) under hösten. Jobbade extra några söndagar på skivaffären Record Hunter. Ingen större succé. Akademiskt och ekonomiskt var året... ingen picknick. Som så många andra år. Det är så skönt med traditioner, tycker jag. Årets bästa pryl-inköp: min Acer 2355LM-laptop!

Min Acer 2355LM-laptop!

Journalistik
2005 var, även om det inte säger så mycket egentligen, ett av mina journalistiskt mest aktiva år. Jag var redaktör och initiativtagare till boken Digfi:Mix - de 100 bästa albumen 2000-2004, utgiven av Digfi i april. Skrev även förordet och en text om Paddy McAloons I Trawl The Megahertz. Här intervjuas jag om boken, och här skriver Jonas Thente en perceptiv text om den i DN. Till Digfi har jag under året publicerat ytterligare fem texter: intervjuer med The Montgolfier Brothers och The Radio Dept., en recension av Go-Kart Mozarts Tearing Up The Album Charts, samt musikårssammanfattningar för 2004 och 2005. Digfi är en del av SAMI, som även ger ut papperstidningen Intermezzo, där jag i mars, i deras nr. 1/2005, publicerade mina under året mest välbetalda texter. En intervju med Sophie Rimheden och en artikel om seminarierna och paneldiskussionerna på Popstad Stockholm, hela numret finns som pdf.

Digfi:Mix - de 100 bästa albumen 2000-2004-boken!

I december medverkade jag i boken Fanzinerad - utgiven av förlaget Lystring, som jag var med och startade 2002, men idag inte är involverad i - med två intervjuer, en med Anton Gustavsson (En Garde) och en med Anton Halldin (Auf Wiedersehen, Monty). Dessutom gör Johan en intervju med mig, där mina svar tyvärr är ganska ogenomtänkta. Nåväl, i övrigt en riktigt lyckad bok. Samma månad publicerade jag en intervju med Webstrarna hos The Jet Set Junta. En omarbetad version av den intervjun kommer vara med i första numret av pappersfanzinet Ondskan, ute i januari 2006. Och i januari 2005 recenserade jag Hanky And Pankys skiva He's The Queen i skandinaviska Vice. Vart tog de vägen? Årets retro: den Benno-sida med inscannade artiklar från de gamla numren som jag och Johan lade ut på the www en kväll i oktober.

Digfi:Mix, flyer för klubben!

Nightclubbing
Under året drev jag, tillsammans med Lars Jämtelid och Angelica Butura, klubben Digfi:Mix på Nalen bar och Stacken, där jag huvudsakligen stod för bandbokningarna. Som faktiskt inte gick av för hackor: Kalle J, Milky, Action Biker ft. Flow Flux Clan, Kocky, The Honeydrips, The Radio Dept., Most Valuable Players, Dwayne Sodahberk, Nicolas Makelberge, The Montgolfier Brothers, Differnet, Kissing Mirrors, Montt Mardié, Hypo, Komatrohn, Paddington DC och Mont Ventoux spelade mellan januari och december. Jag och Johan återupplivade tillfälligt DJs Utan Pondus och spelade skivor tillsammans på Trädgården i juli - vi supportade The Embassy, vars skiva Tacking jag var tackad på eftersom jag hittat och föreslagit det Pessoa-citat, från The Book Of Disquiet, som pryder skivans booklet - och på Volupté i november.

Differnet - The title of the record is the text printed on the cover-skivan!

Friendly Noise
2005 var det lugnaste året hittills för Friendly Noise (notera nya hemsideadressen). Det tillkom sex nya FYN-nummer, inkluderande en skiva: Differnets andra Friendly Noise-album. I övrigt var det några utgivningsfester, klubb/konsertkvällar på Landet i samarrangemang med Kluster, och en kortfilm/musikvideo av Pontus Lundkvist/Testbild!. Testbild!:s The Inexplicable Feeling Of September P3 Guld-nominerades i januari, och i mars fick Friendly Noise fonogramstöd för första gången, för kommande Testbild!-skivan Imagine A House. Mest arbete lades i övrigt ned på planering och sammanställning av de tre kommande Friendly Noise-skivorna: samlingen Are You Scared To Get Happy?, Most Valuable Players You In Honey, och Imagine A House av Testbild!. 2006 blir FN-busy busy!

Slutsats
Clean living under difficult circumstances. Det finns en framtid... och allt hänger samman.